Veckan efter den andra behandlingen

Den har varit rätt hyfsad ändå. En dag hade jag sån fruktansvärd huvudvärk, då låg jag i stort sett hela dagen. Med lilla Hugo bredvid mig. Min onkologläkare sa att läkemedlet mot illamående som jag får i tre dagar i samband med behandling kan ge huvudvärk. Sen får jag  ju det som sagt av betapred.

Den morgonen var min goa vän Anna guld värd. Hon kom och gick med Hebbe efter älven, och hon hade med sig en matlåda så jag skulle få lunch.

Anna har varit närvarande vid frukosten lite nu och då, ett mycket trevligt inslag i vardagen. Då korv helt plötsligt blivit gott bjöd jag en morgon på äggröra och korv.

Lite scrapbooking har det också blivit på altanen. Härligt att känna suget efter att vara kreativ igen.

Älskar kladda med färg, då det har jag verkligen gjort nu. Love life är inte färdig än, men den kommer att bli.

Jag har lite jobbigt med att fatta att flåset inte är så bra. Det sa också min läkare att kondisen blir sämre vid behandling. Bara att försöka ta ner tempot när jag går. Det kommer väl bli bättre sedan hoppas jag.

Lite besök av älskade Elissa, barnbarnet, ger massor av energi. I helgen har jag också haft besök av min goa vän Nermina. Så  trevligt att sitta och bara vara med dig. En dag på Avion var vi iväg, men vi båda gick omkring som om vi var åksjuk. Springa i affären samma vecka som behandling är ingen superhit, men det går om man inte har  bråttom. Och om det inte är flera timmar.

Hon hade med sig sin dotter Emina också. Min syster Maria och hennes dotter var också med. Alltid lika trevligt att träffa dom också såklart, även om jag var lite tröttare än jag brukar. För såklart tar behandlingen på, även om jag känner mig oförskämt bra i alla fall.

Orken är inte helt hundra såklart. Tänket är inte helt hundra med heller. Tex detta med att planera mat, när det är dags för middag. Har ingen plan på vad det ska bli. Det brukar jag ofta ha, men nästan aldrig nu.

Ljudnivån får inte heller vara för hög första veckan verkar det som, eller för många som pratar samtidigt med för hög eller för gnällig/pipig röst. Då går jag hellre undan.

För mycket information på en gång funkar inte heller. Känns som om huvudet är fullt. Tappar tråden om någon ska förklara en sak och det blir för många steg.

Känner ändå att det är hanterbart. Kunde varit mycket värre.

Sen har jag ju min älskade make vid min sida, han är bara bäst. Vi gör små utflykter lite nu och då. Igår blev det en sväng in till stan, sitta vid älven och se på båtar. Det tycker han är roligt. Och jag gillar att bara sitta och titta på folk.

Och så har jag mina två, finaste fyrfota vänner. Valpen Hugo som myser bredvid mig hela tiden. Hans pappa Hebbe som vaktar både på mig och Hugo. Jag håller mig sysselsatt med korta promenader, bus och lek och matstunder. Sällskap av två som håller koll på mig hela tiden.