Känner mig som en michellingubbe

Kortisonet gör jag samlar på mig vätska. Känner mig som en michellingubbe. Vänstra bilden är från förra behandlingen och den högra nu. Det är lite skillnad. Inte undra på det går tungt med andning och flås. Men det blir väl bättre.

Härliga Helen

Min goa vän Helen tog semester för att hälsa på mig en dag. Så trevligt det var!! Och som vanligt när hon är med blir det god mat och fika. Då kom jag på den smarta idén att hon är ju kock. Kanske hon kan hjälpa mig fixa pajen som jag planerat göra, och köpt grejorna till. Och treveckors salladen. Det går ju fort för henne men för mig går det i slowmotion just nu.

Vi började med en god laxlandgång när hon kom. Sedan blev det en god bulle. Vi gjorde inget särskilt,  bara var. Prata om allt möjligt,  gamla minnen, vardagen, skratt. Och det var helt undebart. En liten promenad med hundarna till dottern och hälsade på där en stund. Gårdagen gav mycket positiv energi, trött och flåsig som jag var.

Avslutade dagen i badet med en kall cider. Bubbelbadkar är inte dumt då den masserar onda muskler rätt skönt.

Firar idag, sista tabletterna betapred

Jag har väl småfirat lite sedan sista behandlingen, men idag firas att det inte är mer kortison! Vi räknade ut att under denna behandling har jag tagit 552 tabletter betapred. Det är några. Nu är det skönt att jag inte ska ha fler av dom. Jag och Anna åkte till Vännäs och fikade, det var väl ungefär vad som var lagomt idag.

I fredags kom Åsa med mat och fika, så då firade vi med mat, fika, vin, pyssel och trevligt umgänge hela dagen och en bit in på kvällen.

Min kusin Veronica kom hit på fredagkväll, och då har det fortsatt med en massa gott att äta, vin och trevlig samvaro. Jag tycker man ska ta varje liten chans att fira. Det som är jobbigt finns ju där ändå. Nu blir det lite vila för att sedan se fram emot helgen då det är pysselträff i Övik.

Positiva saker med cellgifter

Igår fick jag ett oväntat besök av en god vän, Maria. Det är så trevligt med avbrott i vardagen. Hon ville vara med och fira min sista behandling och det uppskattas oerhört. Hon säger som jag, har inga gröna fingrar och är ingen hejjare på att baka. Men denna blomgrupp har hon gjort själv, bullan köpte hon. Smart kvinna! Och ni ser ju temat på blomman.

Det var en mycket trevlig stund och vi kom fram till ett gäng positiva saker med cellgifterna:

* Allergin är mycket bättre, behöver ej ta medicin för den. Jag klarar vara hos dottern mycket längre än 20 minuter då hon har hund och kanin som jag inte tål.

* Behöver inte fixa frillan när jag ska iväg någonstans. Med mitt lockiga hår innan var jag alltid tvungen göra något på morgonen då det stod åt alla håll när jag vaknade. Och jag känner mig trygg utan hår! Det går mindre schampo, fortare att torka. Kanske jag behåller denna frilla (har haft peruken en gång på stan). Jag behöver inte heller raka mig under armarna. :)

* Mensen är borta! Och jag som haft stora problem med den i över sex år. På kvinnokliniken där jag sökte hjälp för några år sedan sa dom jag kommit in i klimakteriet på de fronten. Men så mycket hjälp fick jag inte. Jag fick piller att äta mot rikliga blödningar. När jag skulle operera bort en bit av bröstet sa den kirurgen att har jag fortsatt problem efter behandlingen skulle jag ta upp det på onkologen för en remiss att ta bort livmodern. Nu behövs inte det. Och det är ju skönt, inga fler ingrepp i dagsläget. Börjar vara som i Die Hard där dom jämför ärren. ;)

* Och så får jag umgås med en av mina allra bästa vän, vapendragare, PB, andra hälft Anna mycket. Och hon är ovärderlig!! Med på alla undersökningar, behandlingar, provtagningar. Även om jag nu kan själv så är det trevligt att ha någon att prata med, för det blir en del väntan. Men när jag fick diagnosen och var i chock själv var det bra med extra öron. Då var även maken med såklart. Han känner sig trygg när Anna har varit med på behandlingarna. Själv har han alltid kommit upp en stund och kollat läget. Sedan gör vi mycket annat roligt jag och Anna, för jag prioriterar roliga saker. Hon är min ventil och kramkompis. Sedan vet jag att hon också tycker det är trevligt att jag är hemma och att vi umgås då hon är sjukpensionär.

* Jag har fått nya vänner som man kanske inte fått annars. Det är också trevligt.

Idag var flåset bättre än förväntat, mest troligt tack vare vätskedrivande tabletterna. Orkade gå efter älven och det har jag inte gjort behandlingsveckan. Nu blir det däremot lite vila. Där kan jag släppa Hugo så han får springa av sig lite energi, Han är så duktig att lyssna, men mindre duktig på att låta Hebbe vara. jag vill inte att det ska vara bus när man går promenad. Har lite finslipning på lydnad och lite andra saker när det gäller honom, men det får jag ta sedan när jag få bättre ork.  

Vila idag

Idag har det blivit en del vila, som förväntat. Och med bästa sällskapet Hugo. Han är för go.

På lunchen var det också vila i soffan med både Hebbe och Hugo. Dom känner på sig när matte inte är pigg, då vilar dom alltid med mig. Mat och serie på det är helt ok tycker jag.

Idag är det betapredbrännan och huvudvärken smyger sig på som jag får av betapred. Svampen har också dykt upp men inte i lika stor utsträckning, än. Tog dubbla kapslar medicin mot svamp igår och idag,  kommer nog göra det imorgon också. Kanske det inte blir i hela munnen. Flåset har varit hyfsat, tog vätskedrivande i morse. Hoppas det fortsätter så här. Men sov inte så mycket inatt. Somnade tre , sov till halv fem,  somnade någon gång efter sex och sov till sju. Kan bli så fram till tisdag, så har det varit de två sista gångerna. Då är det bra med ljudbok, serier eller film.

Håret har blivit lite längre,  nu står det inte rakt upp utan har lagt sig ner. Det växer även på resten av huvudet. Det är tre färger, vitt, grått och något mörkt. Mitt på har det växt hela tiden men det har varit hård stubb. Mössan fastnade på huvudet och nästan så jag satt fast i kudden när jag skulle vända mig i sängen. Då rakade jag bort mitt på. Nu är det babymjukt. Men ögonfransarna har ramlat bort,  har några enstaka strån. Även ögonbrynen är mycket tunnare. Man hör bara att man kommer tappa håret på huvudet, men jag kan säga att det är inte bara där. Behöver tex inte raka mig under armarna.  😁

Nu ligger Hugo på mig, bredvid mig, på kudden här i soffan till jag kliver upp och gör mig redo för sängen. Då kommer han följa mig in i köket, in på toan och till slut blir han alldeles lycklig att vi går och lägger oss. Jag är så glad för mina hårbollar Hebbe och Hugo.  💚💚💚

Fatta vilken härlig känsla!!

Hemma efter sista cytostatika behandlingen, rynkorna början fyllas ut med betapred. Som är nog helt ifyllda imorgon eller på torsdag, så ser jag ut som en fotboll i ansiktet. Börjar även ha betapredbrännan i pannan, runt näsan och på hakan. Även denna är i hela ansiktet imorgon. Då får jag ofta höra att jag är så solbränd och fin.

Innan jag åkte hem åkte vi till mitt jobb och lämnade sjukintyg. Då kom jag på att det var tisdag, min kollega har sagt att dom bytt ronddag till tisdag. Väntade ut henne och doktorn som var inne hos en boende. Misstänkte att hon var tillbaka, efter att fått barn,som var vår doktor när jag jobbade sist. Ville tacka henne en gång till för att hon hjälpte mig när jag hittade min grop i bröstet. Hon blev lika glad att se mig och att hon fick veta att det gått bra.

Så härligt att det är gjort, nu är det bara genomlida till nästa tisdag när jag slutar med kortison. Flåsigheten är värst, men jag begärde läkemedel för det igår och fick det. Hoppas det blir bättre av det. Annars härdat jag ut denna sista gång! Jag är bra på att ligga i soffan och sängen och se serier.

Fötterna, ja egentligen hela kroppen, har samlat på sig en hel del vätska. Det är det som orsakar flåsigheten. Jag har min goa, rara tjatmoster Anna som har tjatat om upp med benen när du ligger i soffan. Så det gör jag nu, med en bra serie. Och finaste Hugo gör mig sällskap. Lite trött är jag då jag sovit sådär av kortisonet. Och värre blir det ju mer kortison jag får dessa dagar. Så bara vila när jag har chansen.

Gruvar lite för nästa vecka och fina ord från en vän

Imorgon är det dags igen för provtagning och läkarbesök inför sista cytostatikabehandlingen. Lite gruvsamt är det inför alla betapreden jag ska ta, alla biverkningar dom ger är rätt jobbiga. Men nu är det sista! Sedan ska det firas! Idag har jag haft en vilodag på värmedynan i soffan. Och världens bästa kompis med mig. 

Jag har funderat lite på människor jag har runt mig idag. Vilka som funnits för mig och som jag pratar mycket med och har haft ett stort stöd av genom denna resa. I fredags fick jag ett fint sms av min vän Anja som gjorde mig så rörd. Så här skrev hon, kopierat rakt av:

Om cancer, tacksamhet och hopp.

Sms till Carina;

"Du har min fulla förståelse för att du lider då du tar sådana mängder Betapred . 

Jag har tänkt lägga ut en text om , tacksamhet. Jag ska förklara. När du blev sjuk blev jag så arg, så arg ...för jag ville inte att du skulle lida. Jag och ett par av våra gemensamma vänner pratade om mina rädslor. Du var precis nydiagnostiserad och jag kunde inte prata om orättvisan att nån av oss skulle behöva gå igenom det där, med dig. En dag då vi talade om behandlingen sa du att du inte skulle behöva lida som vi gjorde förr. Det hade jag aldrig hört förut. Eller jo, mitt barn som snart är färdig läkare har sagt det, men jag behövde se det. Jag minns att mina öron åkte upp som antenner och jag lyssnade på varje skiftning i dina ord och..jag kände ett lugn. Du berättade om hur det var på riktigt nu för tiden och visade bilder. 

Det du nog inte tänkte på var att det gav oss andra HOPP! Hopp om att det kanske inte är outhärdligt att ta cytostatika i dag. 

Svårt, hemskt - absolut , men inte outhärdligt. Det gav mig en ny insikt. Och jag har tänkt tacka dig. Jag tror inte att du kan ana vad du faktiskt gjorde då du fortsatte leva och resa o göra saker , mitt i behandlingen! Du visade helt ärligt att det går att uthärda i dag!!! Det här berättar jag för alla, min insikt har jag att tacka dig för. Nu var det dax att säga det till dig".😄

Att ge en människa en smula hopp gör världen till en bättre plats.

Jag är glad att jag kan ge någon hopp genom min resa.

Denna underbara lilla tjej ger mig massor med positiv energi. Även om jag blir trött efter att ha umgåtts med henne så är hon en riktigt energiboost.

Några andra jag får mycket energi av också det är alla mina kollegor på jobbet när jag hälsar på där. Det har inte varit så ofta men de gånger jag varit dit går jag såååå glad därifrån. Var och hälsade på i veckan med Hebbe och Hugo, det kan ni se här.

Och sedan denna okända kvinna som jag ska köpa lammlåda av som hjälper mig och är mån om mig trots att vi inte känner varandra, Det är fascinerande.

Nu är det kväll så jag orkar upp imorgon då bästa chauffören Anna hämtar mig. 

Näst sista behandlingen, veckan efter var inte rolig

Jag och min vapendragare Anna var för nästan 14 dagar sedan då jag fick min näst sista behandling. Sjuksköterskan sa att nu ska du få din andra, och då menar hon den andra av den nya handlingen. Aldrig svarade jag, det är näst sista. Annars låter det som att jag har fyra kvar! Själva behandlingen gick bara bra, veckan efter var mindre rolig.

Denna gång var det jobbigare än förra. Ingen ork alls, mest legat i soffan och sängen. Sover ingenting pga den höga dosen kortison. Mycket mer flåsig vilket leder till att jag inte orkar gå promenader, inte orkar laga mat, ja orkar inte göra någonting egentligen. Bara att gå från köket till vardagsrummet är jobbigt. Svamp i munnen direkt, det mesta smakar inte gott. Ljudkänslig, humörsvängningar, äter konstant, absolut ingen simultankapacitet. Klarar bara göra en sak i taget, och håller jag på med något klarar jag inte av att ta in instruktioner. Vill inte gärna vara själv på kvällen. Minnet är inte heller med mig. Tror inte jag missat något. Detta håller i sig en vecka, till jag tar sista kortisondosen. Det känns som om en vecka bara är borta.

Mina lurviga kompisar verkar känna det på sig, dom vilar med mig på dagarna.

Tog en promenad en dag upp till min kompis Anna när det kändes något bättre. Orkar jag inte gå hem så kör hon mig.

Första helgen efter behandlingen blev vi bjuden till våra kompisar Jan-Ole och Åsas stuga. Den ligger lagom långt bort så jag orkar åka dit. Dom vet hur jag mår första veckan, säger att jag bara behöver vara. Där känner jag mig som hemma och där kan man bara vara. Jag kan gå och vila när jag vill utan att det känns konstigt. Det fick jag göra på söndagen när de andra hittade på annat. Jag hade mina lurviga kompisar med mig i sängen där också.

God mat och dryck blev det en hel del av den helgen.

Onsdag andra veckan efter behandling flåsar jag inte på morgonen, så skönt!! Då orkade jag ta en promenad som jag inte orkat på en vecka. Den känslan är härlig! Men den varade inte så länge. På eftermiddagen fick jag en låsning i ryggen. Torsdag morgon flåsade jag igen, men denna gång av låsningen i ryggen. När jag tänker efter har jag fått vara till fysioterapeuten varje gång andra veckan efter cellgifterna. Han säger det kan bero på att jag måste vila så mycket.

På fredag vaknar jag med förkylningssymtom, ont i halsen, tät i näsan. Så har det också varit efter alla cellgifter, andra veckan på fredagen.

Men det känns som om livet återvänder. Jag får mer ork, går promenader med hundarna, fått lite mer gjort hemma. Lagar lite mer avancerad mat än spaghetti, baconost och ketchup. Helgen har vi tillbringat i Stockholm med våra vänner Jan-Ole och Åsa. Den resan kommer i min andra blogg. Nu har jag en vecka ledigt, sedan är det sista behandlingen!