Det går sakta framåt, med betoning på sakta

Det går sakta men säkert framåt. Jag jobbar fortfarande två timmar om dagen, och det känns som om det räcker. Jag har tom fått backa lite för jag blev så fruktansvärt trött. Skyndar mig inte för att hinna så mycket som möjligt på mina två timmar. Vill ju göra så mycket som möjligt när jag är på jobbet. Men då orkar jag inte så mycket på   

Jag och Olle var till Örebro över påskhelgen. Det var så skönt med flera dagars ledighet. Ingen hjärntrötthet på fem dagar. Jag tänkte tom när jag åkte in till jobbet första arbetsdagen att jag skulle avsluta det jag hade påbörjat veckan innan. Det är första gången sen jag började jobba i mitten på januari som jag tänker så. Annars har jag alltid frågat vad hade ni för jobb till mig idag.  När jag ser det så här jag tagit ett kliv framåt.

Även att jag kunnat läsa om  en såromläggning för att ta reda på vad det skulle vara för omläggningsmaterial. Det har jag inte fixat förut.

När jag var på en avdelning och skulle kolla upp en sak kom personalen med tre andra saker som de ville ha hjälp med. Bara jag fick ta en sak åt gången så gick det också bra. Tidigare har jag hänvisat till mina kollegor.

Så det går framåt med små kliv. Men hopar det sig med för mycket blir det kortslutning i hjärnan och tänket funkar inte alls.

Minnet är inte heller som det brukar än. Jag kommer inte ihåg saker. Det är frustrerande. Kan tänka att det är något jag ska göra efter jag avslutat det jag håller på med. Det är oftast totalt bortblåst. När jag sitter i bilen på väg hem kommer jag på en massa saker. Men när jag kommer hem har jag glömt efter vägen. Och på jobbet måste jag skriva ner allt.

Eller som i fredags, så det blev för mycket. När bränslet tar tvärt slut, så slutar jag fungera direkt. Var förbi Elissa och hennes föräldrar efter jobbet och tiggde till oss middag. Då hade jag gjort lite för mycket innan jobbet, blev lite sen på jobbet då en sak tog längre tid än tänkt. Sedan när vi åkte hem från middagen var jag så slut så jag har inget minne av hemfärden. Då klarar jag inte ljud eller någonting.

Det är tur jag har dessa kompisar som tvingar mig på promenader. Och att mina två hårbollar låter mig sova en stund på morgonen. Jag sover inte hela nätterna än, även om jag sover bättre än för två månader sedan. Det går segt att komma igång på morgonen, är som en zombie.

Det är tur jag har bästa maken vid min sida. Vi försöker hitta på roliga saker att göra emellanåt.